Så kan Inbilla användas i en mening
- Jag kunde ju också misstyda frökens handtryckning, inbilla mig att det låg något mer i den än fröken ville visa.
- Vi kunde inbilla henne, att tant Ulla telefonerat att hon ångrat sig och kommer.
- Hon ämnade synbarligen inbilla honom att hon sov.
- Stå inte där och inbilla flickstackarn en massa strunt, sa hon.
- Det där kan du inbilla nån annan, jag tror det inte !
- - Lika gärna kunde man inbilla sig, att den som vinner mest på ett pokerparti är den största begåvningen i sällskapet.
- Rätt och orätt - det är ju bara sådant som andra människor inbilla sig, det finns ju inte längre !
- Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan förstå ett ord av en sådan rotvälska.
- Hur hade hon kunnat inbilla sig, att den andre var fästmannen ?
- ... det tror ni er kunna inbilla mig ?
- Men en kung kan man inbilla just vad som helst, om man bara breder på tillräckligt.
- Vill du inbilla mig, att du inte huggit ur skrinet förut ?
- — och det är nog inte så litet, som han vill inbilla folk, det säger pappa.
- Hur kunde hon inbilla sig ?
- Nog var det roligt med detta intresse, men han aktade sig för att inbilla sig något.
- Hvad kan man inte inbilla Er för slag !
- Vore jag flicka skulle jag bli kär i honom, och ändå ser han inte något särskilt ut, det skall du inte inbilla dig.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
