Så kan Likgiltigt användas i en mening
- Och det var gruvligt likgiltigt.
- Vegetera och dö - lugnt och likgiltigt.
- - Det kan en väl, svarade Axel Fredrik likgiltigt.
- - Det kan väl hända, svarade hon likgiltigt, ty hur det är har man mest att prata med unga människor om, när man själv är ung.
- - Ja, ungen är ju död, konstaterade hon likgiltigt.
- sa Frasse och vände sig likgiltigt bort.
- Nu var det mig likgiltigt, om någon lade märke till min frånvaro.
- " Det kan väl hända ", svarade hon likgiltigt, " ty hur det är har man mest att prata med unga människor om, när man själv är ung.
- Upprigtigt sagt, så tycker jag, att det är temlingen likgiltigt om man går på släta eller knottriga stenar...
- Här strömmar människohoparna fram, blickarna vänds likgiltigt neråt tvärgatan, som sträcker ut sin illaluktande fattigdom i solhettan.
- Det gör mig likgiltigt hvar, ty mitt ärende är kort och gör mig icke välkommen.
- Hon lutade huvudet mot stolskarmen och hennes tårlösa blick irrade trött och likgiltigt över rummets täcka möblering.
- Och hur likgiltigt det än kunde tyckas, var det dock ett hopp.
- Jag har aldrig fruktat någon förr, derför att lifvet var mig likgiltigt, men nu börjar jag frukta ?
- Det var likgiltigt, om det blev någonting av det hela.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
