Så kan Stirra på användas i en mening
- Ofta när jag talar med andra människor, stirra de som förbluffade på mig, som du nu, lilla Angela.
- För några veckor sedan såg jag honom sitta i herrarnas korridor i en länstol och timme efter timme stirra ut i parken med dystra ögon.
- Ack, du behöver inte stirra på mig !
- De tänkte inte på annat än att stirra efter några långa, gråa linjer, som skymtade fram här och där på de vinternakna fälten.
- Han satte sig att stirra ned i dess botten, och såg något vitt röra sig djupt ner.
- Det var tyst att stirra.
- Hela timmar kunde han sitta sysslolös på bryggan och stirra i vattnet, dit han nedsänkt metspöet, vilket han vanligen glömde att draga tillbaka.
- - Du, Barbro, kunde väl göra annat än sitta och stirra på gossen, sade gumman en dag, då hon var alldeles uttröttad.
- Trälarna stirra, som om de aldrig förr sett en människa i hela kläder.
- Han liknar nu en antik skulptur, stympad, kall som marmorn, och med ögon som stirra blinda ut i världen.
- Hon ställde sig att stirra ut i mörkret.
- Han såg den blindes ögon stirra mot sig - och hörde han inte Johan Adolf ropa ?
- Nu är det mormors tur att stirra.
- Men kavaljererna stå med bleka ansikten och stirra på varann.
- sig på mattan bland blommornas blad, vrida sina händer med knakande leder och stirra... bara tårlöst stirra på detta ansikte.
- Ett par ögon som tyckas formade ur rummets luft stirra vidöppna och hotfullt in i ens egna.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
