Så kan Undrande användas i en mening
- Han satt länge tyst och undrande med blicken ut i den sommarblå luften.
- Erland tyckte sig igenkänna dem och utbrast undrande :
- Drömmande som en kvinnas och oskyldig som ett barns, tycktes denna blick vara en enda lång, undrande fråga.
- Anette Olsson deltog och ställde sig undrande till hur det nu skulle bli för unga och studenter.
- Visst såg han lite undrande på mig.
- Sergeanten såg undrande på flickan, och teg.
- Hon stannade och såg på honom, undrande, nästan förskräckt.
- Även här ställer man sig undrande inför interaktionen med annan medicinering.
- Staffan ser lika undrande ut som jag.
- Jag ser undrande på honom.
- Han skrattade när Felix höll sin framför sig och såg undrande ut.
- Han stod undrande med det lilla bladet i handen.
- Ibland kom hon i dörren och såg undrande på honom, som stod vid elden och inte gick och lade sig.
- Han gav Adele en undrande blick.
- En annan blick kom fram i stället, ett barns ögon fick han, undrande, frågande :
- Tydligt sågo de den gula lågan och det vita ljuset, och undrande berättade de sedan om ljuset, som hade brunnit i sommarnatten.
- Nyfikna och undrande upptäckte vi nog, att det fanns både järnringar och guldringar i salen.
- Och vi unga sutto undrande, tysta, hemska till mods och dock lycksaliga.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
